Ångesten
Nu börjar den komma krypande. Sedan jag fick barn får jag alltid ångest innan jag ska åka bort. Framförallt kvällen innan jag åker. Jag minns när Kalle var 14 månader och jag skulle till New York och jobba i fem dagar. Jag skulle åka ensam och det gjorde att min separations/dödsångest blev större än någonsin. Om planet störtade skulle jag inte ha någon att hålla i handen. Typ så.
Kvällen innan hade jag en knut i magen och jag grät medan jag skrev ett avskedsbrev till Kalle som jag fortfarande har kvar. Ändå sedan han föddes har jag skrivit dagbok om honom och hans utveckling och längst bak i den boken finns brevet som jag hoppas att han aldrig behöver läsa. Jag visade det för Kattis en gång då vi satt och delade en flaska rödvin och hon tyckte att brevet var så gripande att hon började gråta.
I brevet står det hur mycket jag älskar honom och hans pappa. Att jag hoppas att hans pappa berättar om mig, vad jag sjöng för honom och hur jag var. Vad jag tycker är tråkigt att jag inte får uppleva tillsammans med honom, hur jag önskar att han lever sitt liv och att jag hoppas att det dröjer länge innan vi ses. Jag avslutar brevet med orden "jag älskar dig mer än livet". Och så är det ju. Man älskar sina barn mer än sitt liv. Det är kärlek. I kväll ska jag skriva några rader i Isabellas bok. OM någonting skulle hända måste ju hon ockå få ett avskedsbrev. (OCH, ja, jag vet att jag är lite knäpp!)
Linda, som ska med mig till Mexiko, håller på att bli galen på att jag jämt tror att jag ska dö då jag flyger. Hon sa till mig i morse "jag förstår inte hur någon som kan vara så kaxig, också kan vara så ängslig". Jag håller dock inte med om att jag är kaxig, snarare självsäker. Och jävligt ängslig och rädd. Jag är som en liten hare ibland. Men det lustiga med mig är att så fort vi kommit upp i luften så kommer det inte finnas någon rädsla kvar alls. Ångesten lämnar jag kvar på marken. Då vill jag beställa in en drink och surra i tretton timmar!
Kommentarer
Postat av: Erica
Men jag blir lite ledsen är jag läser det där om avskedsbreven..men förstår dig ändå!
Postat av: Linda
Men usch jag börjar ju typ grina när jag bara läser det du skrev nu!:-)
Men jag förstår tanken.
Har själv tänkt tanken. För det måste betyda rätt mycket för barnen och ha ett brev från sin mamma om det skulle hända nåt..
Men nu kommer det inte att hända dig något så åk iväg till Mexiko och bara njut och ha det skönt. Ta en drink ifrån mig också!:-)
Kram
Postat av: Kattis
Brevet du skrev var verkligen jättefint - gripande är bara förnamnet! Ja där satt vi med varsitt glas rött och grät vid ert matbord. Viken syn det måste ha varit. Tur att P inte var hemma och att Kalle låg och sov! Kram!!
Trackback
