Alla har väl en dag eller en händelse man aldrig kommer att glömma så länge man lever. För mig inträffade den händelsen den 11 augusti 2003. Den sitter inpräntad i minnet och även om jag försöker förtränga allt så pressar sig minnena fram då och då.
Den här dagen var jag och Kalle, som då var fyra månader, på mitt jobb och hälsade på. Det var en varm härlig sommardag och jag var på jättebra humör. Kalle hade ätit lunch på mitt jobb och höll på att somna gott i vagnen när jag lämnade redaktionen för att ta bussen in till stan. Jag skulle träffa min kusin Linnea och gå på stan med henne en stund.
Det var första gången jag åkte buss med vagnen och olyckligtvis kom det en gammal buss med trappor. En man reste sig från sitt säte och erbjöd sig att hjälpa mig med vagnen och dum som jag är tar jag, som står på gatan, tag i handtaget. När mannen lyfter blir det förstås jättemycket lutning på vagnen och precis när jag ska be honom sänka ned lite ser jag hur ligginsatsen lossnar och hur Kalle ramlar ut. Sen minns jag inget annat än dunsen då han landar med ansiktet nedåt på nedersta trappsteget framför mina fötter.
Jag skriker rakt ut. Tar upp Kalle och i samma ögonblick har jag fiskat upp mobilen ur fickan och slår numret till SOS och ber om en ambulans. Kalle skriker till men tystnar snabbt och börjar somna vilket gör att jag tror att han håller på bli medvetslös. Jag nyper honom i armarna och gör allt för att hålla honom vaken. Min vagn är fortfarande kvar i bussen. Ingen på bussen rör en min utan sitter bara och tittar. Jag minns att busschauffören ropar och undrar om jag ska med eller inte. Nej, svarar jag mellan gråten och skriken. Mannen som lyfte min vagn kliver ut ur bussen och tar min vagn med sig. Han pratar med mig på gatan och försöker lugna mig, medan jag är panikslagen och tror att Kalle ska dö.
Efter lååååånga tio minuter kommer äntligen ambulansen. De ger omedelbart Kalle syrgas och spänner fast oss på en bår. Den okände mannen undrar om han ska ta min vagn någonstans och jag ber honom gå upp med den på jobbet. Jag minns att jag flera gånger ber honom lova att han ska göra det. Mitt i all panik oroade jag mig att han skulle sno min vagn.
Ambulansen körde med blåljus till Karolinska sjukhuset och under färden ringde jag Patrik som chockad lämnade ett möte på jobbet och körde i 200 till akuten. Vi kom dit nästan samtidigt och det mest kärleksfulla han har gjort i sitt liv var att han då inte på något sätt anklagade mig. Han bara kramade mig och tröstade mig. Vi togs emot av ett läkarteam som efter en snabb undersökning konstaterade att min lilla bebis klarat sig med ett blåmärke i pannan. Han log och var glad medan jag var helt förstörd. Vi fick stanna på sjukhuset i sex timmar för observation och jag grät nog hela tiden.
Gång på gång har jag gått igenom hur det kunde hända. Ligginsatsen lossnade eftersom det blev för hårt tryck på den. Men det var ju mitt fel. Jag skulle ha vänt vagnen så att mannen på bussen bar i handtaget. Kunde jag ha fångat Kalle när han ramlade ut? Nej, det tror jag inte för jag minns inget. Allt är svart.
Kalle och jag åkte aldrig mer buss efter detta. Jag har fortfarande lite panikångest då jag ska gå ombord på en buss och tar nästan alltid ut barnen ur vagnen och bär dem in i bussen om jag måste åka. Jag kommer alltid att minnas den här dagen och jag kommer alltid att få en ångestkänsla i kroppen då jag tänker på den.
