norrtjejen

Istället valde jag Christer Björkmans schlagerlåt "I morgon är en annan dag". I mina öron lät det ok när jag skrålade den hemma, den kändes enkel och ärligt talat så är Christer Björkman ingen stor sångare heller.

Wiveka lyssnade på mitt ylande, gav några goda råd och önskade med ett litet leende lycka till. Det skulle komma att behövas.

Jag lyckades förtränga nervositeten trots att jag faktiskt befann mig öga mot öga med den beryktade terror-juryn, då bestående av Peter Swartling, Daniel Breitholtz, Kishti Tomita och Claes af Geijerstam. Jag spelade lite cool och trodde att jag skulle klara pärsen med hedern i behåll. Då öppnar Daniel munnen.

- Är du rädd för oss, frågade han precis som om han kunde se rakt igenom mig.

- Ja lite, svarade jag och försökte le.

- Aj då, det bådar inte gott. Personer som är rädda för oss är oftast de som inte är bra.

Om han visste hur rätt han hade. Jag vet att jag inte är Carola Häggkvist, men så dåligt som det lät när jag började sjunga hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle göra. Nervositeten tog över hela min kropp och jag blev fullkomligt panikslagen. Det kändes som om någon tog strypgrepp på mig och det var väl så det lät också.

Innan jag kom in till juryn var jag rädd att glömma texten. När jag väl satte igång att sjunga var jag så skräckslagen att jag inte ens minns vad jag sjöng. Hela ansiktet skakade och darrade och mina ögon skrek "Ta mig härifrån!". Jag höll på att börja gråta och jag ville inget annat än att låthelvetet skulle ta slut.

Wiveka hade sagt åt mig att tänka på att titta på juryn under sången. Jag minns inte var jag tittade, i taket kanske. Jag kommer ihåg att jag mötte Daniels blick några gånger och jag vet att han såg mitt lidande. Till slut var det dock juryns ordförande Peter Swartling som avbröt plågan.

- Tack det räcker så!

Jag är honom evigt tacksam för de orden. Att juryns bedömning inte var nådig har jag all förståelse för. Det måste ha varit en plåga även för dem.

Den här upplevelsen fick mig att inse att det inte finns en nerv i hela min kropp som drömmer om att bli popstjärna. Jag klarar inte av att sjunga inför andra människor. Jag tycker inte om det och det uppstod absolut ingen kick efteråt. Jag åkte raka vägen hem och svepte ett glas vin för att lugna nerverna. Sedan ringde jag min chef och bad om löneförhöjning eftersom det var det värsta jobb jag gjort.

Jag kan konstatera att jag hade gjort grymt bra tv och att ni hade skrattat gott. Jag hade blivit ett av de där klippen de visar på de som sjunger sämst.