norrtjejen

I dag skrämde Kalle livet ur mig. Vi åker buss hem från dagis varje dag och då tycker Kalle att det är roligt och spännande att kliva på bussen framme hos chauffören medan jag går på med vagnen i mitten. Jag kollar ju förstås alltid att han kommer på innan jag går in.

Så gjorde jag i dag också, men problemet var att chauffören inte såg Kalle, vilket jag var säker på att han gjorde, så han stängde dörren när han bara hunnit in med ett ben. Han fastnade alltså och fick inte lös benet. Och jag märkte inget förrän jag gått in med vagnen, då han kom gråtande in efter mig. Chauffören hade sett attt han satt fast och öppnade dörrarna efter några sekunder men Kalle hade ändå hunnit bli livrädd att bussen skulle åka och att han inte skulle komma loss. Min stackars rädda pojke.

Jag fick jordens hjärtsnurp och superdåligt samvete över att jag inte såg honom gå in. Men till mitt försvar så var dörren öppen och Kalle bara någon centimeter ifrån den när jag började lyfta in vagnen. Jag fattar inte hur chauffören hann stänga och hur han inte kunde se Kalle. Fy så hemskt det hade kunnat gå. Jag och Kalle var så skärrade när vi åkte hem att vi lovade varandra att han, i fortsättningen, ALLTID ska kliva på bussen tillsammans med mig i mitten.

Det verkar som om det är något med mig, Kalle och bussar. För er som inte vet så ramlade han ur vagnen när jag skulle kliva på en buss då han var tre månader gammal. Läs inlägget "Mitt livs värsta stund" från mars 2007.



Min älskling!