norrtjejen

Mår MYCKET bättre i dag! Kände redan när jag slog upp mina bruna strax efter fem i morse att jag var på bättringsvägen! Det måste ha varit den långa bastun i går ,då jag satt och drog djupa andetag i ångan, som gjorde susen!

Men sen när jag kom hem från jobbet blev jag lite överilad och tyckte att jag var näst intill frisk. Jag började plocka lite kläder från golvet och bestämde mig för att bära upp några kuddar och täcken till övervåningen. Jag liksom skuttade iväg men glädjen tog snopet slut då jag snubblade på nedersta trappsteget.

Jag föll i stort sett raklång framåt i trappen men tog emot mig med ett knä och ena armen som också hamnade under mig. Var typ en centimeter från att slå ansiktet i ett av trappstegen. Patrik och Kalle kom rusande när de hörde smällen och Kalle var ungefär lika chockad som jag. Jag vågade knappt röra min arm som jag trodde var bruten. Och det enda jag konstigt nog tänkte var; "Tack gode gud att det är vänster arm, så jag fortfarande kan jobba och skriva med högerhanden." Min chef borde vara stolt över mig.

Patrik hämtade is som vi la på armen och den är tack och lov inte av. Det är däremot ett avtryck av trappen, som är svullet och blårött, över armen. Jag kommer att ha blåmärket Olle på armen och armbågen i morgon. Plus att det gör jävligt ont. Så jäkla klantigt. Och oförsiktigt.

Jag är inte upvuxen med trappa och är till och med lite rädd för att gå i dem. Ramlade en gång hemma hos Ida när jag var liten och skumpade på rumpan nedför hela hennes trapp. Gjorde skitont i ryggen. Därför har det tagit länge innan jag gick normalt i en trappa, har alltid gått lite på snedden för att jag är rädd för att ramla. Men nu tyckte jag väl plötsligt att jag och trappan blivit hemmastadd. Efter detta kommer det dock att dröja länge innan vi blir vänner igen.