norrtjejen

Förra veckan var det sorg här på tidningen. Vår redaktionshund Simon dog i torsdags och hans matte sörjde förstås massor. Har man själv haft hund förstår man sorgen. De blir ju som familjemedlemmar.

Jag har själv haft två älsklingar som nu sitter i hundhimlen och tittar på mig. De hette Diddi och Molly och var min och min familjs ögonstenar. De var av rasen Bichon Frisé och var busiga, glada och tillgivna. Diddi dog någon månad innan jag födde Kalle 2003 och jag minns så väl vårt avsked. Hon hade en stor cancerknöl under magen och vi tog farväl till varandra när jag skulle åka hem efter julen 2002. Jag grät så mycket att jag trodde att jag skulle förlora barnet i magen. Några dagar senare avlivades hon hos veterinären och jag tyckte så synd om min mamma som var den som fick vara med när hon dog.

Molly drabbades av samma sak som sin mamma Diddi, bröstcancer. När hon dog var jag mitt uppe i småbarnspysslor och jag minns inte hennes död som lika jobbig, även om det förstås var fruktansvärt tråkigt. Den första tiden när jag hälsade på hemma hos mamma och pappa kändes det tyst och tomt. Ingen Diddi som lufsade omkring bakom mamma eller som satt under köksbordet och väntade på att någon skulle tappa mat. Ingen Molly som hoppade upp i soffan när man såg tv och ville bli kliad på magen.

Nu har vi vant oss vid att de inte finns längre. Och mamma och pappa tycker att det är rätt skönt att inte vara fast utan att de kan åka var de vill, när de vill. Även om pappa då och då säger att han skulle kunna tänka sig att skaffa en hund igen. Men det blir inga fler. Det finns ingen som kan ersätta våra älsklingar.



Molly (några veckor innan hon dog) och Daniels hund Pixie.