norrtjejen

Hela familjen, jag, Daniel, Kattiz, Micke, Erica, mormor och barnen Mikaela, Kalle och Isabella samlades i Örarna hos mamma och pappa ikväll och åt god mat, drack vin och framför allt surrade. Familjen Wikström är högljudda och skulle folk, som inte visste hur vi var, vara med skulle de nog bli chockade. Den som pratar högst får prata. Det är grundregeln. Jag glömde bort det för en sekund och när jag för sjätte gången försökte få fram min åsikt frågade Kattiz om jag hade bott i Stockholm för länge.

Detta får mig osökt att minnas hur det var när jag växte upp som ensam flicka bland två bröder. När vi skulle ta mat så var det bäst att man tog allt man skulle äta till middag på en gång för man fick ingen andra chans. Mina bröder tömde faten och det var ingen idé att ens fundera på att ta mer för det var ändå slut. Kanske är det därför jag har en förmåga att ta jätteportioner. Jag är helt enkelt rädd att det ska ta slut. Det är också av denna anledning uttrycket "Tänk på att Anneli ska ha mer" har kommit till.

När jag ledsnade på att jag aldrig fick backa så sa jag just de orden och det lever kvar som ett skämt. "Tänk på att Anneli ska ha mer" säger de som ett hån.

Men jag tror att det har varit nyttigt, i alla fall för mig som tjej, att ha fått växa upp i den här bullriga miljön. Alla i vår familj har åsikter och vi vill framföra dem. Vi tar för oss. Och jag glädjer mig åt att se att Isabella och Kalle verkar följa i samma spår. Heja!