Det osynliga bandet

När man får barn blir man automatiskt medlem i en osynlig klubb som finns föräldrar emellan. Det startar redan på BB. Man ler mot varandra, småpratar lite på frukosten om förlossningen eller om det nyfödda barnet. Sedan fortsätter det med mammagrupperna. 

Efter att bara ha träffats i en timme är det någon som föreslår att man ska gå och ta en fika tillsammans. Och så fortsätter det resten av mammaledigheten. Flera gånger i veckan träffar man människor som för en tid sedan var helt främmande men som man nu har massor gemensamt med. Man pratar sömn, kräk, mat, förhållanden, you name it. Man ventilerar saker och man håller ihop eftersom man är i samma situation. Man känner samhörighet och gemenskap. 

Lekparken är också ett ställe där det osynliga bandet mellan föräldrar blir synligt. Där hälsar man fast man inte känner varandra. Man småpratar om barnen, vädret och sånt. Våra barn leker ju faktiskt på samma ställe och då är det mer en regel än ett undantag att man småpratar med de andra föräldrarna. 

Oftast kan jag tycka att det här bandet föräldrar mellan är rätt trevligt. Men ibland kan jag känna att jag inte vill vara med. Som när jag tar Kalle till simskolan till exempel. De flesta föräldrarna väntar i omklädningsrummet medan barnen simmar och mammorna som är där beter sig som om de vore bästa vänner. De berättar saker om sina barn som andra ska finna intressant och de skrattar i grupp. Jag är totalt ointresserad av att vara med i denna gemenskap. Bara för att våra barn simmar i samma bassäng vill jag inte sitta och skvallra med en gäng okända människor. 

De tittar ofta på mig och försöker få med mig i samtalen. De ler mot mig då de säger något eller då de skrattar åt något som tydligen var roligt. Och jag blir konstigt nog bara irriterad, även om jag ler tillbaka då de ler. Jag byter om på Kalle, duschar honom, skickar in honom på simskolan och går därifrån så snabbt som möjligt, antingen för att träna eller för att göra något ärende. Trots att jag är en väldigt social person så får jag ibland kalla kårar över den här typen av kallprat och förväntan på att man ska vara med i gruppen.

Hur känner ni?

Kommentarer
Postat av: Linda

Jag håller med... Men alla underbara fikapauser på Café Solo med dig och Kalle är ett väldigt trevligt minne från när jag var mammaledig!!:-) Jag saknar dom stunderna.
Hoppas allt är bra med er.
Kram kram

2007-06-04 @ 21:16:14
Postat av: A

Ja de tillhör de trevliga stunderna! : ) Saknar dig också vännen! Vi hörs nån dag och bestämmer när ni ska komma hit!
Kram!

2007-06-04 @ 21:19:10
URL: http://norrtjejen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0