norrtjejen

Jag har fortfarande ont i min högerarm och nu kan jag konstatera att det inte är träningsvärk. Jag måste ha sträckt mig på nått sätt när jag lyfte vikter. Det värker från axeln ner till handleden.

Eftersom jag dessutom har ont i ryggen från morgonen orkade jag knappt göra något igår. Kände mig trött och gammal. Inte förrän mamma tipsade om att jag skulle ta en Pronaxen blev livet bättre. Då blev det fart på mig och jag målade klart övervåningens dörrar och rensade gästrummet.

Hoppas min arm blir bra snart så jag får gå på ett till pass för det var verkligen kul. Men varje gång jag tränar i grupp sådär och man ska göra olika rörelser vid uppvärmningen eller konditionsdelen så får jag flashback från min skoltid. Jag har alltid känt mig så jäkla klumpig i såna sammanhang.

Jag minns när jag och Ida gick jazzdans tillsammans och hon liksom gled fram på golvet och var mjuk som en katt i rörelserna. Själv kände jag mig som ett kylskåp. Det var stapplande rörelser och riktigt osmidigt. Jag och musiken var aldrig ett om man säger så.

Det är ungefär samma känsla som då vi spelade basket på gympan i skolan och alla trodde att jag var så bra i det eftersom jag var ett huvud längre än de andra tjejerna. Sen när vi startade så var jag lika usel som jag intygade alla om att jag var. Jag var för lång och klumpig medan de andra var snabba och smidiga som illrar.

Jag skyller all denna osmidighet på min längd.

Men när jag tänker efter så var ju jazzdans ändå pisstråkigt och basket om möjligt ännu tristare. Ställ mig längst fram vid ett volleybollnät så är jag med i matchen igen.



Jag och min son, som kommer att bli jättelåååång och då och då känna sig jätteklumpig.