norrtjejen

Det är mycket på jobbet med "Idol"-final som närmar sig och Melodifestival på väg. Men det är kul som attan! Det är roligt att varva de dagliga nyheterna med lite recensioner och analyser och jag älskar ju som sagt att ha fullt upp.

Håller dock på få ett psykbryt på det privata planet. Det är som vanligt stressen med att hämta på dagis som förstör min tillvaro. Inte det att det är jobbigt att hämta utan för att vi har dagis långt ifrån hemmet. Så här ser min hämtning ut:

Jag ringer från bussen då jag har fem minuter kvar till dagis och ber fröknarna säga till Kalle att han ska klä på sig. Sedan springer jag från bussen till dagis, rycker en påklädd Kalle och ropar "Tack för i dag" och hoppas att fröknarna inte hatar mig. Sen springer vi med andan i halsen in till Isabellas avdelning. Jag flämtar fram ett "hej" och springer och hämtar hennes kläder. Klär på henne och springer ut med ett stressat "tack så mycket, ses i morgon": Sen rusar vi allt vad vi kan till bussen som ska ta oss hem.

Jag hinner aldrig prata med fröknarna om dagen. Höra om det är något problem, om någon har varit dumma med mina älsklingar eller om de har varit dumma med någon. Det är bara "hej " och "hej då". In och ut. Och om jag får stresshjjärta av detta så kan jag bara tänka mig vad barnen tycker.

Nu kanske ni tycker att jag ska strunta i bussen och vänta på nästa. Men det betyder att jag får vänta i nästan fyrtiofem minuter och då är vi hemma väldigt sent.

Jag vet att tjatar men jag tror inte att ni förstår hur mycket jag längtar efter maj då de börjar på ett dagis nära huset. Ett dagis som ligger fem minuters promenad bort. Ett nytt och fint dagis bredvid Kalles blivande skola. Det känns som att det riktiga livet börjar då!



Sötnosarna gör chokladbollar. Lägg märke till Kalles midjekorta tröja. Jag tror den börjar bli för liten.