norrtjejen

”Ey, kolla här”, ”Ey, kompis!”, ”Fett gott!”, ”Fett mycket!”. Så låter det hemma hos oss nu. Och det är inte så att vi har en finnig 15-åring från Skärholmen inneboende hos oss. Det är resultatet av att vår femåriga son Kalle går på en förskola där typ 90 procent är invandrare.

Jag tycker det är bra med en blandning av folkslag och bakgrunder. Det finns många positiva effekter som att barnen lär sig om andras kulturer, mat, sånger. De lär sig att det inte är något konstigt med att människor har olika hudfärg, språk, traditioner. Men det måste finnas en blandning.

Jag uppskattar nämligen inte att min femåring pratar som om han är uppväxt i Rinkeby. Om jag ville att han skulle prata så skulle vi väl bo där. Nu rättar jag och Patrik honom när han säger saker som ”Ey kompis! Det är fett bra!” för det låter inte riktigt klokt. Räknar dagarna tills han börjar på dagis i Brunnby vik. Men där finns å andra sidan inte ett endaste barn som säger ”Ey” och ”kompis”. Tur att Kalle som är så mångkulturell kan lära dem ett och annat.