norrtjejen

I går begärdes ”artisten” häktad. När jag fick veta att det var han blev jag faktiskt förvånad. Han har verkat så snäll och fin. Men det är väl som det sägs att i de lugnaste vatten…

Hans hustru förnekar och säger att hon har skadat sig själv. Hon gör som de flesta misshandlade kvinnor, det vill säga förnekar, ursäktar, bortförklarar. Och just detta kan jag inte förstå. Jag kommer aldrig att förstå det.

Vad jag har förstått är att det kan bero på en mängd orsaker till att en kvinna stannar hos den som slår. Det kan bland annat handla om kärlek, rädsla, medlidande och inte minst hopp. Men någonstans vet väl alla att en man som fysiskt ger sig på en kvinna, eller ett barn för den delen, kommer att göra det igen. Den mannen har passerat en spärr som de flesta män aldrig ens kommer i närheten av.

Jag skulle gå vid första slaget, knuffen, sparken eller vad det kan röra sig om. Inte bara för att jag vet att det kommer att ske igen utan också för att all min respekt för den människan skulle försvinna i samma sekund. Det är fegt. Det är omanligt. Det är vidrigt.

Man ska förstås inte glömma att ”artisten” ännu inte är dömd för något och att han därmed ska betraktas som oskyldig. Men om det visar sig att han har gjort detta. Om han har kastat in sin hustru i en husvägg och slagit henne med ett föremål mot huvudet då är han ett ynkligt kräk som ska hängas högt.