norrtjejen

Jag minns att jag skrev för ett tag sedan att Isabella inte hade fått någon trots. Det är rätt långt ifrån verkligheten nu. Hon är för tillfället fullkomligt vidrig. Inte alltid förstås, men då och då. Hon bråkar om minsta lilla, får utbrott, vägrar saker, skriker och bråkar. Och det värsta av allt; när hon går därifrån räcker hon ut tungan mot mig och sätter upp näsan i vädret som den värsta bitchen.

Utbrotten kan utlösas av vad som helst. Jag kan sätta sylt på fel sida av tallriken eller hälla för mycket, eller för lite, mjölk i glaset. Man kan ta fram fel kläder eller fel skor. Eller så får hon bara inte som hon vill. Och oftast säger hon att hon inte vill det bara för att bråka. Ni hänger med va?!

Och det jobbiga är att efter man bråkat med henne får jag så hemskt dåligt samvete och kan ha ont i magen en hel dag över att jag skrek åt henne eller för att jag sa något dumt. Man försöker ju att inte lägga sig på treåringens nivå själv men ibland blir man så galen av tjafset att man tappar förståndet och blir som ett barn.

I går hade hon och jag ett riktigt gräl. Jag var så arg att jag skakade och skrek och gråten brände bakom ögonlocken. Och då för ett ögonblick tänkte jag att det kanske inte är en trotsperiod utan hon kanske faktiskt är så här hemskt som person. Usch. Det är tur att jag vet innerst inne vet att det går över och att hon är alldeles underbart fantastiskt mellan utbrotten.



Redan tidigt var min prinsessa en uppnosig liten sak,