norrtjejen

När vi och Patrik och Wiveka började umgås var Kalle och Alexander nyfödda. Då, med en bebis var, var livet okomplicerat. Vi två familjer åkte utomlands tillsammans, hade massor av middagar då vi satt uppe sent och spelade spel och umgicks. Vi sov över hos varandra, ibland var och varannan helg.

Men så fick Patrik och Wiveka tvillingar och vi fick Isabella och vårt umgänge gick in i en ny fas. Våra sena kvällar var ett minne blott. Middagarna var ofta kaosartade och vuxna samtal och sällskapsspel byttes ut mot välling, skrik, sömnbrist, bråk och bus. Ett tag trodde jag faktiskt att det aldrig skulle bli som förut igen.

Men nu är vi där. Nu är den yngsta av våra barn tre år och de äldsta fyller snart sex. De leker bra med varandra, de tittar intresserat på filmer, de spelar tv-spel. Två gånger på raken när vi har setts nu har vi vuxna faktiskt kunnat sitta och njuta av maten i lugn och ro eftersom barnen som ätit innan oss roade sig med varandra. I går satt vi dessutom och spelade sällskapsspel till halv två på natten. Och det utan att känna stress eftersom barnen är så pass stora att de börjat sova lite längre. Vi fick ligga ändå till klockan tio i morse.

Det känns ju fantastiskt! Alldeles, alldeles underbart! Alla åldrar har sin tjusning, men den här, då barnen lämnar det värsta småbarnsstadiet bakom sig måste ändå vara en av de allra bästa!

I morgon är man tillbaka i ekorrhjulet. Jobb, jobb och jobb. Ledigheten har varit fantastiskt bra och skön och även om jag just nu har lite ångest över att lämna den bakom mig så känns det ändå rätt bra att kasta sig in i hetluften igen.


Bild från påskafton förra året. Det ser lugnare ut vad det var. Då satt vi inte länge stilla vid matbordet alla fyra tillsammans.