norrtjejen

I går på vägen hem från jobbet satt jag och tänkte på Michael Jackson. Hur bra han var och hur stor han var. Jag bestämde mig för att lyssna på lite King of Pop i morgon (läs idag) på Spotify på jobbet. Jag har inte tänkt på honom på flera år och sen når mig nyheten på morgonen att han är död. Mycket konstigt.

Av alla ”gamla” idoler man hade på 80- och 90-talet så var Michael Jackson den som betydde mest för mig. Jag lyssnade på en dansmix av hans låtar häromdagen och slogs än en gång av hur fruktansvärt bra han var. Hur han var i sitt leverne kan ju diskuteras, jag är en av dem som tror att han var pedofil och jag har ondgjort mig över detta. Men som artist var han bäst. Och nu är han död. Shit vilken chock.

Varför är du chockad säger en del på jobbet. Han var ju ”dead man walking”. Förvisso, men han var ju bara 50 år. Och hans tre barn, stackarna.

Och tänk om man ändå hade fått jobba i går kväll. Så avundsjuk jag är på dem som satt på redaktionen när de nåddes av nyheten. Jag hade betalat för att få vara med om hysterin, jakten, stressen, upphetsningen. Åh så härligt.