norrtjejen

I början när vi hade flyttat hit till Väsby så kände jag att det var ensamt, främst för barnens del. I Solna hade jag en massa vänner och Kalle älskade sina kompisar på dagis. Så ryckte vi upp honom från det och flyttade hit. Mycket för barnens skull. Vi ville att de skulle få springa fritt, ha vänner i granngårdarna, skogen runt hörnet och allt sånt. Men för vår del också förstås. Jag älskar att bo i hus och kan inte tänka mig något annat.

Men det började ju inte så bra. Barnen hamnade på ett dagis, som visserligen var bra, men som låg i ett helt annat område och de (läs främst Kalle) lärde inte känna några barn där de bodde. Första året blev rätt ensamt förutom då vi träffade våra vänners barn.

I maj ryckte vi upp barnen igen och de började på sitt nya dagis och Kalle sedan i skolan och då fick de än en gång börja lära känna nya vänner. Då hade jag ångest.

Men nu har allt vänt! Kalle har träffat en massa fina kompisar som dessutom bor grannar med oss och de springer mellan varandra så ofta de kan. De följer med varandra hem från skolan, spelar fotboll efter skolan på ängen utanför huset och jag ser att hans liv leker. Isabella i sin tur har ett kärngäng på dagis med tjejer som hon ser som sina bästa vänner. Och jag hoppas, hoppas att de kommer att bo kvar och följas åt till skolan.

Och jag känner mig inte heller ensam här längre. Jag har fått tre tjejkompisar i området som jag träffar och som jag trivs med.

Just nu har vi kommit till den punkt jag drömde om. Efter två år har det blivit fantastiskt! Och ingen är gladare för detta än jag!