norrtjejen

På lördag har jag och Patrik varit gifta i två veckor. Och det känns förstås mycket mycket bra! Tänkte berätta lite om hur vår dag var. Och jag varnar i förväg om att det är långt! Bilder från vigseln kommer i slutet, bilder från festen någon annan dag!

På morgonen den 28:e vaknade jag vid åtta och åt en lugn frukost. Sen åkte jag och Kattiz till Zübeydes salong för att fixa mitt hår. Och som den grymma frisör hon är så hade hon fattat exakt hur jag ville ha mitt hår. Så det var bara för mig att luta mig tillbaka, sippa på ett glas champagne och njuta av stunden. När hon var klar två timmar senare såg jag ut som en prinsessa i håret med romantiska lockar och tiara.

Väl hemma igen så fick jag fjärilar i magen. Patrik och Kalle hade åkt till Patriks föräldrar eftersom vi tyckte att det skulle vara roligare att träffas utanför kyrkan helt färdiga och fina. Dessutom var jag rädd att jag skulle vara svårt stressad och då jag blir stressad blir jag också en bitch och det var inte den bilden jag ville att han skulle ha av mig innan han ska säga ja.

Vi bodde tolv personer hemma hos oss och det var förstås trångt om saligheten, men det gick oväntat bra. Kattiz sminkade mig och när vi var klara med det hade de flesta hunnit duscha och fixa sig. Sen skulle jag komma i klänningen. Jag var tvungen att dra den över huvudet och med snygg frisyr och tiara var detta ett projekt. Daniel stod på en säng och höll i klänningen, mamma och Kattiz höll i sidorna och jag skulle dyka in. När jag gjorde det och lyckades jublade alla men det upphörde snabbt då vi insåg att jag hade mina händer kvar längs sidorna. De skulle jag ju förstås också ha dykt in i klänningen med. Men efter lite krångel så satt blåsan på plats.

Jag var sjukt nervös när vi stod där hemma i hallen redo att åka till kyrkan. Jag sa inte mycket utan stirrade mest framför mig. Jag mådde inte illa utan det var mer en skräck. Inte en skräck för att jag skulle gifta mig utan för att göra entré i kyrkan inför alla människor. Jag brukar inte vara rädd för sånt men detta är ju något speciellt.

När vi kom till kyrkan visade det sig att ingen gått in och satt sig. Alla stod utanför och pratade och det var drygt tio minuter till klockorna skulle ringa. Då fick jag förstås tuppjuck. Jag ringde Pata som stod och gömde sig med Kalle bakom kyrkan så vi åkte dit och mötte upp dem. De var så fina och det var så skönt att hela familjen var samlad. Vi gick fram mot kyrkan och möttes upp av Wiveka som är toastmaster. Nu hade alla satt sig och vi kunde gå och ställa upp oss bakom dörrarna. Jag tog tre djupa andetag och sa till Pata att nu kör vi! Sedan ringde klockorna och ingångsmarschen började spela.

Jag var sjukt nervös då vi gick in. Jag försökte titta på alla vänner och familj och ta in stunden men det var svårt. Micke och Erik spelade och under nästan hela sången kände jag att jag var stel som en pinne. Jag höll också på att börja gråta vilket jag kämpade lite med. Men under deras fina sång ”Youre the inspiration” så tänkte jag att det inte var något att vara nervös för. Jag kände alla i kyrkan och de var där för vår skull. Då tog jag Patas hand och slappnade av.

Sedan gick det som på räls. Vi sa våra löften, jag fick ringen på fingret, Wiveka sjöng underbart i vackra ”Kärleksvisan” och barnen var som änglar. De satt tysta och stilla under hela ceremonin. Det enda misstaget var att prästen sa fel namn. Jag ändrade mitt andranamn i juni och ringde prästen två gånger och mailade en gång för att försäkra mig om att han skulle säga rätt. Men så sa han fel i alla fall. Jag, Patrik och prästen blev alla lite förvirrade men vi sa inget utan körde på. Det var ju inte hela världen även om jag kan tycka att det är tråkigt nu i efterhand.

Utanför kyrkan kastade gästerna ris på oss och jag kände hur både jag och Patrik strålade av lycka. Vi kramade alla våra gäster som ville gratulera oss och efter fotografering gick vi mot vår rolls royce som väntade. Där fick vi var sitt glas champagne och när bilen körde iväg nedcabbat i det vackra soliga vädret och vi vinkade hej då till våra gäster kände jag mig som världens lyckligaste.

Vi körde runt i fyrtio minuter och pratade och sippade skumpa och hade det så bra. Medan minglade våra gäster vid festlokaler där min lillebror och min kusin spelade musik och servitriserna serverade dricka. Sedan slöt vi också upp och festen kunde börja.

Det var en otrolig lyckad kväll på alla sätt och vis. Dan och Wiveka, som var toastmastrar, var proffsiga och hade ordnat allt så bra. Det var härliga tal från våra pappor, Patriks syster, min moster, min kusin Linda, mina barndomskompisar Ida och Jenny, Linda, Jesper, Per och Wiveka. Ida och Jenny spexade och framträdde med låten ”Touch me” som vi gjorde då vi gick i sexan. Och jag var ju tvungen att gå upp och hjälpa dem eftersom det faktiskt var jag som var Samantha Fox.

Linda överraskade med en videohälsning från Danny Saucedo. Han lovade mig en gång i tiden att sjunga på mitt bröllop. Nu gjorde han det och det var fantastiskt roligt och vackert. Då fällde jag några tårar.

Andra roliga saker var då Jesper underhöll alla då det blev ett tekniskt problem inför ett tal. Bland annat slängde han kläderna och de som inte träffat Jesper tidigare skrattade extremt mycket. Han är ju som han är min kära vän.

Maten var supergod och det fanns mat så det räckte och blev över. Vår kock Johan hade vi flugit ned från Luleå och han gjorde ett fantastiskt jobb. Till förrätt bjöd vi på skagenröra i tunnbrödkorg och till varmrätt var det baconlindad oxfilé och potatisgratäng. Till efterrätt hade vi bakat hallonfyllda vaniljcupcakes med citrontopping.

Micke och Erik spelade på kvällen och alla dansade och partade. Jag och Patrik inledde dansen med vals till Metallicas ”Nothing else matters”. Vid fyra började jag känna att det var dags för mig och Pata att åka till hotellet som låg i Järfälla. Det var en läkarkongress i Stockholm den här helgen och hotellet i Järfälla var det enda jag fick tag på. Men det blev mycket bättre än väntat.

Jag hade bokat ett dubbelrum eftersom jag förstod att jag och Patrik inte skulle komma dit tidigt. Vi är ju gärna de som åker hem sist. Halv fem kom vi dit och fick nyckeln till vårt rum som visade sig vara bröllopssviten. Och på rummet stod en korg med en lapp- till brudparet. Jag var hungrig och kastade mig över osten och kexen i korgen medan vi satte oss och öppnade alla fina presenter.

På morgonen knackade det på dörren. Utanför stod en hotellanställd och sa att de levererat korgen med godsaker till fel bröllopssvit. Vi hade alltså ätit upp ett annat brudpars present. Det andra brudparet stod utanför hotellet när vi skulle åka hem och de blängde lite på oss när de såg oss komma med brudklänningen under armen. Men misstaget var ju enbart hotellets fel faktiskt. Och mycket roligt så här i efterhand- i alla fall för vår del.

Tack alla underbara som var med och firade den här dagen med oss och gjorde den till den bästa någonsin!