norrtjejen

Det har kommit ut en bok som heter  "Överlevnadstips för småbarnsmamman". Där finns bland annat dessa tips:

* Vänta 3-4 år mellan barnen.

* Bestäm tid för sex.

* Ha EN grälkväll i veckan.

* Vänta tills barnen är två år innan dom börjar på dagis. 

Jag tycker inte att det var några bra tips. 

För det första tror jag för barnens skull att det är roligare om det är två år mellan syskonen än om det är fyra år. De har mer gemensamt då. Sen är det förstås jobbigare för föräldrarna. Jag tror dock att det kan vara värt att ta några jobbiga år för att få den där gemenskapen. Sen är det förstås inte alltid man kan bestämma hur många år man vill ha mellan, ibland kanske man inte alls kan få ett syskon, men jag menar OM man fick bestämma.  

För det andra tycker jag att en bestämd tid då man ska ha sex känns otroligt fantasiöst och planerande. Barnen sover ju någon gång och en snabbis behöver inte vara tråkigt. 

För det tredje tycker jag att EN grälkväll i veckan känns tillgjort och jobbigt. Ska man gå och bära på allt man irriterar sig på tills på måndag då? Nej, ut med språket och få det överstökat istället för att lägga på hög. 

För det fjärde. Jag undrar hur många föräldrar som har råd att vara hemma tills barnet är två år. Varför ge ett sånt råd? Antagligen är författarna höginkomsttagare som inte tänker på att ett sånt råd bara ger oss andra dåligt samvete. Jag tror inte att det finns något som är sämre eller bättre när det gäller dagisstarten. Alla barn är olika, har olika behov och framförallt har alla familjer olika förutsättningar. 

Om jag fick ge några råd till blivande småbarnsföräldrar skulle det bli dessa: 

* Ta med napp på BB och introducera fortast möjligt. Nappen är en räddare i nöden! 

* Lär bebisen att sova i egen säng redan från första stund och lär det somna själv. Det är mysigt att ta upp det i sin egen säng, men det ger mycket mer frihet att det sover själv. Både du och barnet sover bättre. 

* Om det är 2-3 år mellan barnen, försök göra det äldre barnet blöjfritt (åtminstone på dagen) innan det yngre barnet föds. Det underlättar att bara ha ett blöjbarn. 

* Börja träna flaska tidigt på barnet så att det kan ta både det och bröstet. Underlättar för mamman och ger frihet. Man är inte låst vid barnet utan pappan kan också mata. Tänk på att det finns barn som bara växer upp på mjölkersättning, det är inget fel på den. Skit i amningspropagandan och känn efter hur du själv vill ha det och vad du själv mår bra av.  

* För relationens skull; se till att ha barnvakt då och då och gör saker på egen hand med din partner.  Åk iväg över en helg, gå på restaurang, gör vuxensaker. Om man inte har farmor/mormor nära, finns det säkert någon kompis som kan ställa upp ibland. Detta är nog det viktigaste tipset. Inte bara för att för att man ska få vara ensamma ihop utan också för att få sova och bli gladare som förälder. 

Mina råd bygger på egen erfarenhet eftersom vi gjorde många misstag med första barnet som vi inte gjort med det andra. Och tillvaron är helt klart mycket skönare nu. Men alla barn är ju olika, vissa barn vill inte sova medan andra vill det. 

Vad är era bästa tips?

(Mitt inlägg om Kalles första simlektion försvann- så jag lägger ut det igen. )

Första gången på simskolan är avklarad och det var inte som vi hade förväntat oss.

När vi kom dit klädde jag först av Kalle i badbyxor och började sedan klä av mig själv och sätta på mig bikinin. Men så såg jag en liten flicka som stirrade på mig som att jag var knäpp och när jag tittade mig omkring på de andra föräldrarna såg jag att ingen bytte om. Alla hade sina kläder på sig. Lite generad klädde jag på mig igen och gick ut i receptionen och frågade om föräldrarna också skulle bada, vilket de inte skulle. Barnen badar själva med simkuddar på armarna och endast med instruktörerna. Pinsamt.

Föräldrarna får inte ens vara i simhallen under träningen eftersom barnen koncentrerar sig bättre om de är själva. Men eftersom det var Kalles första gång fick vi sitta med och det var tur.

Barnen fick sitta på små dynor först medan instruktörerna ropade upp dem. När de sa Kalle räckte han upp handen och svarade "Ja, här, godmorgon!", som de gör på dagis. Jag skrattade så jag höll på trilla av stolen.

Sen skulle de ned i vattnet. Kalle har inte särskilt mycket erfarenhet av att bada, men han tror att han kan simma och är inte det minsta rädd. Han höll sig inte alltid på den grunda delen utan sprattlade modigt iväg ut på djupet ibland och eftersom han inte lärt sig att hålla munnen stängd fick han ofta kallsupar. Mot slutet av träningen skulle de hoppa i vattnet som delfiner och då hoppade han så mycket att han åkte på en sån stor kallsup att han kräktes. Jag vill påpeka att Kalle kräks av minsta lilla, som om man borstar för långt in i munnen eller om han äter något som är äckligt, så det var inte oväntat.

Patrik hjälpte honom upp och tvättade av honom och jag trodde att han skulle bli rädd för att bada i fortsättningen. Men han längtar redan till nästa gång och säger att han kommer att vara ännu bättre på simma då och att han inte tänker kräkas då. Sötnosen!